Jag har skrivit förut om att jag är bipolär, vilket är det enda arvet jag tycks få efter far  .  Det är inget jag kan fixa  och det är inget jag kan rå för.

  Jag har varit djupt deperimerad länge, helt apatisk. Det har jag varit sedan i höstas, sovit 14-16 timmar per dygn och varit helt orkeslös resten av tiden. Orkade inte äta min medicin och tillslut orkade jag inte prata med någon. Vilket gjorde både mor och min samtalsterapeut mycket oroliga. Det slutade med att min samtalsterapeut och en kollega klev in genom min dörr (som Jazz inte låst när han kom hem från skolan) när jag inte öppnade. Att jag var apatisk kunde man se direkt på hur det såg ut enbart i hallen.

  Blir mer eller mindre tvingad till akutpsyk i Sundsvall, jag ville VERKLIGEN inte åka, tror att det blev prat om polis, men jag kommer inte riktigt ihåg. (Depressioner kan påverka minnet väldigt mycket) Jag kan inte heller påstå att jag orkade protestera särskilt mycket eller länge.

  Ok, det här är allt jag orkar skriva för tillfället, men fortsättning följer.

  Kanske är en förklaring på sin plats, varför jag skriver det här?

1. Det är ett ämne som behöver pratas om, kan en enda människa läsa det här och känna sig mindre ensam är det värt att jag blottställer mig själv på det här sättet.

2. Jag tror att Jules vill skriva om vad hon upplevde och jag vill gärna att hennes synvinkel på vad som hänt kommer fram, för den är också enormt värdefull och viktig att läsa.