för jag har sovit så förfärligt illa den senaste veckan. Vissa nätter har jag bara slumrat till någon timma.

Vaknar av mardrömmar alltför tidigt. Drömmer om samma sak hela tiden, huset där jag växte upp, som är min brors eller exsambons, medan jag förgäves försöker hävda att det är mitt. Pappa skymtar förbi, okontaktbar, på väg bort.

Jag känner sådan sorg över att han blivit kidnappad av sina släktingar och blivit kanoniserad. Det sker alltid på Nordhs sida, lev som en skit, när du dör blir du ändå ett helgon i släkten.

Var fanns de när han var sjuk? När han låg på psyket? Det var mammas släkt som hälsade på! Var bodde han när han kom hem från Katrineholm för att han fått sparken? Hos mormor och morfar, inte hos farmor och farfar i Kramfors, han valde att pendla dit istället fem mil fram och tillbaka.

Pappas släkt vill inte ha något med mig att göra, det märktes tydligt på begravningen och än mer på lunchen efter urnsättningen.

Min mor och jag övergav honom nämligen när de skilde sig. Jag var 17 år! Jag kunde inte bo hemma, i rädsla att han faktiskt skulle slå ihjäl mig en dag. Vilket jag faktiskt tror än idag är möjligt om mamma inte hade varit hemma och kunnat stoppa honom.

Det var tre år innan han dog som jag inte hade någon kontakt med honom, inte sedan han skrek åt min son. Det fungerade bättre med Jules hon bryr sig inte så mycket om sådant. Jazz däremot var rädd, han är oerhört känslig för labila människor. När vi hälsade på sov han hos Jules pappa (tack Ronny), sade att han hellre sov i trappen än hos morfar.

Sista gången vi var dit, hade jag med mig hembakta pepparkakor och kristyrer jag gjort. Kristyrerna slängde han i soporna (argt) han hade ju minsann diabetes. Nu hade jag inte tänkt att han skulle äta dem utan hänga dem i den lilla granen han hade eller ge bort dem till tant Dagmar (exälskarinna) som han firade jul med.

Pepparkakorna matade han Wilma med och jag tordes inte säga ifrån för vad du än gör Viktoria, gör inte pappa arg. Jag och Jazz satt i köket, han drack kaffe framför tv'n i vardagsrummet. Blev jag bjuden på en slätkopp, verkligen inte!

Ett år efter att jag vägrade svara i telefon, ringde det från polisen. Käre far hade polisanmält mig för stöld. Var hämnden ljuv, lilla pappa?

Naturligtvis, blev det inget av det hela men eftersom han gjort en anmälan, måste det till en utredning. Givetvis var det en teknikalitet, men så sårande. Jag som får ångest av att ta äpplen på ödetomter, jag är så lite tjuv man kan vara.

Trots allt, var jag där när han dog, jag förlät honom, när han ville bli förlåten. Det var jag som höll honom i handen, det var jag som slöt hans ögon.

Jag ångrar att jag aldrig sade ifrån, jag ångrar att jag aldrig sade till honom att; du talar inte till mig på det sättet, du talar inte till mina barn på det sättet.

Det är därför jag alltid varit så noga med att uppfostra mina barn till att de får säga ifrån, känns det inte bra så får de säga ifrån och tacknämligt nog är båda duktiga på det.

Hoppas på katharsis, och att få sova gott.

 

Natalina

20 oktober 2010 10:15

åh de är så jobbigt att inte kunna sova och sen drömma mardrömmar :O hoppas de blir bättre för dig snart!

http://www.natalina.se

Viktoria

20 oktober 2010 10:17

Tack vännen!

 

baraenjeppe

20 oktober 2010 12:04

Ja, när man tar med sig negativa tankar till sängen så är det hart när omöjligt att sova, och mardrömmar kommer som ett brev på posten! Brukar försöka läsa ngn rolig bok när jag har det så..."dumskallarnas sammansvärjning" brukar funka..
Ta hand om dig, skickar en cyberkram till dig!

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

Viktoria

20 oktober 2010 15:54

Läste nyss om Dumskallarnas sammansvärjning. Kanske ska ta fram Liftarens guide till galaxen.
Tack för ett bra tips!

 

Bea

20 oktober 2010 21:24

Hu! Önskar dig verkligen skönare drömmar i natt och varje natt. Och det är så klart extra hemskt när det är verkligheten man tar med sig till sängs.
Och det mest tragiska i allt är ju vilken makt vi/de som föräldrar har. Hur vi/de kan behandlar våra barn som skit och ändå vara älskade. Storsint av dig att förlåta honom. Men jag förstår att det svider att aldrig få chans att säga vad du tycker. Tänk att man alltid är klok när det väl är för sent. Å andra sidan, hade du inte förlåtit honom hade du kanske aldrig förlåtit dig själv? Shit, här kom amatörterapeuten in!!! Föräldrars negativa makt kan aldrig underskattas. Så det är rörande att läsa dina bloggar där det så tydligt märks att du i din tur gör ett härligt och kärleksfullt jobb med dina två. Så som livet SKA vara.
Stor kram och god natt, sov gott - med SWEET dreams!

http://aretsmama.bloggplatsen.se

Viktoria

21 oktober 2010 03:39

Tack!
Som tur är har jag intelligens nog att kunna tänka själv och gått min egen väg som förälder. Jag har säkert inte haft alla rätt, men wtf, jag har två trygga starka barn

 

Sandra

20 oktober 2010 22:23

Jaaa otroligt. Man börjar bli gammal =)

Viktoria

21 oktober 2010 03:33

(Detta är ett svar från Sandras blogg där jag retades)

 

noboytoy

20 oktober 2010 22:28

Det där med förlåtelse är ett märkligt fenomen.

Jag har i hela mitt liv förlåtit, förlåtit och förlåtit. Nu är jag trött på att förlåta.

Människor tror att de kan bete sig hur som helst mot sina medmänniskor och tror sen att ett ord skall ställa allt tillrätta. Förlåt.

Jag säger så här. Det du har sagt och gjort mot en annan människa kan du ALDRIG ta tillbaka. Du är dessutom fullt medveten om att du inte har agerat schysst. Så varför förvänta sig att folk ska förlåta?

Jag vill inte förlåta mer nu. Jag är trött på att uppfostra vuxna människor. Är man grisig mot mig så är jag inte grisig tillbaka. Jag klipper av. Helt och hållet. Vill inte se dessa människor mer, de tillför mig inget positivt.

Och ligger det inte lite mer i just kvinnors "natur" att vi ska vara lite mer förlåtande? En man förlåter däremot sällan.

Viktoria

21 oktober 2010 03:31

Jag tror att många kvinnor ät uppfostrade till att inte vara "besvärliga" så rak kommunikation går bort och konflikter blir lavinartade.

Jag försöker att säga ifrån, vilket jag gjort till pappas syskon, tyvärr är de inte intresserade av min version av vad som hänt. Det är deras problem och jag tänker aldrig mer tala med någon av dem.

 

Shed Light

20 oktober 2010 23:09

Vi är nog många som har minnen som gör sig påminda när man minst vill det.
Usch.
Bra att du lärt kommande generationer att säga ifrån.
Det bästa tycker jag är att hämta styrka fån naturen och djuren! Hästar, katter och hundar; dom lägger inte krokben för en i livet, åtminstone inte avsiktligt...jag snubblade på min hund ibland..
Hoppas du kunnat sova bättre sedan utan mardrömmar.

http://shedlight.bloggplatsen.se

Viktoria

21 oktober 2010 03:23

Tack, naturen är mitt favoritställe att hämta styrka ifrån och naturligtvis djuren. Brukar snubbla på min hund också, eftersom hon är väldigt matlagningsintresserad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

smyger sig det man inte minns.    Ma petit Julie har gjort ett alldeles för kort nedtrampstamp i Vogelsee.   Vi åt vin och drack sushi igår (ja, jag har skrivit helt korrekt) talade om hennes gammelmorfar och hur ledsen hon blir över att Hass...

Heil och tack för att Ni finns; Ni som ärar konungariket Sverige. Ni som ärar den ariska rasen. Ni som ärar den Kristna tron och Moralen. Ni som ärar förtryck, rasism och hat.    Välkomna, Ni patrioter, naturdemokrater och sverigedummokra...

Hassan släppte ut hönsen igår, de vill i inte gå in sedan. Avfärden mot Stockholm skedde därför inte förrän rätt exakt 15.00. Hittad till hundpensionatet i Järvsö utan större problem och dumpade Wilma där och drägglade över omplaceringskatterna. hass...

och jag är en värdelös mamma!   Igår var jag med den långe sonen på HM och köpte jeans till honom (herravdelningen) Han försvann hela tiden, det gör han jämt. Jag tittar och tittar och tittar, han finns ingenstans. Nu är detta inget nytt fenome...

Sista pro(ö)vning inför kröningen av Heinz Gustav VII Adolf 00.01 11/9 slutade nästan i katastrof. Efter att ha haft skjortan på bild i över 20 år upptäcker han att Bajen-märket sitter på fel sida!     Suddigt, jo man blir suddig i kanterna ...