smyger sig det man inte minns. 

Ma petit Julie har gjort ett alldeles för kort nedtrampstamp i Vogelsee.

Vi åt vin och drack sushi igår (ja, jag har skrivit helt korrekt) talade om hennes gammelmorfar och hur ledsen hon blir över att Hasse och andra som hon tycker om inte kan träffa honom. Han var en helt fantastisk och unik människa med ett oerhört civilkurage. Vi pratade även om hur han lyckades stå ut med gammelmormors galenskap hon är nämligen också bipolär som jag, har vi hört. 

Ett litet hopp och skutt senare hamnar vi i min och min familjs svarta vår för två år sedan, när jag var på psyket i 6 veckor. Det var jobbigt för Hasse, han har aldrig hört särskilt mycket om det. Julias upplevelse ger en lite annan bild av det hela. En bild som inte berättas på ett sätt som är ironisk eller sarkastisk blir tragisk. Hasse fick tragedin i det hela igår. Vi talade även om ECT vilket Julia och Hasse är helt emot, dock ej jag.

Jag tror inte att ECT är ett mirakelmedel, det är möjligt att det hjälper samtidigt som det också skadar. Vad är värt mest? Julia har dock en enorm poäng i att; en människa som inte klarar av att ta hand om sig själv, än mindre någon annan och befinner sig så djupt nere i en depression att hon knappt vet vad hon är eller vad hon gör, ska skriva på ett papper som godkänner att ECT'n utförs på henne. Jag mådde så vansinnigt dåligt att jag tyckte "va'fan det kan ju inte bli värre".

Hjälpte ECT? Jag har ingen aning, jag fick medicin (den jag inte orkat äta) och jag slapp bekymra mig om någonting (institutioner har också sin charm) kanske enbart det hade hjälpt? 

Julia skrämdes dock av min totalt borttappade minne, hon tror att det inte var enbart närminnet som rök. Jag kan inte bedöma det, för jag kan ju inte minnas det jag inte kommer ihåg.

Vad jag minns är den underbara känslan av att bli sövd, att veta att NU, NU(!) kommer jag att få vila, på riktigt.

Att prata om det som hände, är fantastiskt, även om det gör mig så outsägligt ledsen. Där stod jag i KAOS, verkligen kaos och var extremt irrationell. Jag gick med på att följa med till psyk. i Sundsvall, bara för att jag inte vill att de ska ringa polisen. Det hade ju inte varit bra för mina barn att se, så det är bättre om jag följer med. Jag är helt galen, för att nästa sekund lugna mina barn och förklara på ett mycket rationellt sätt (Julia says) varför jag måste följa med Gabriella och Kenneth. Julia minns vad jag sade, jag kommer inte ihåg, det som slår mig precis just nu är att trots min bipolaritet som gjorde att jag var totalparanoid fungerade reptilhjärnan(?) som slog på LUGNA BARNEN, vad som än händer lugna barnen.

Jag mår så dåligt av att tänka på det här, vad jag utsatt Julia och Johannes för, samtidigt som jag vet att det inte är mitt fel. Min bipolaritet är en arv- och miljöskada, som psykiatrin, väl medvetna om att min far var bipolär både borde och kunnat diagnostisera om inte 18 år tidigare, så 10? Konstigt nog ger jag inte mycket för deras (van)vård.